Allt har två eller fler sidor. Kritik kan vara något av det värsta som finns samtidigt som det verkligen kan vara en räddning, en lyckobringare och sann framtid.

Somliga människor tar som sin uppgift att i alla lägen kritisera. Kanske i tron att det är konstruktivt. Dock utan att själv kritiskt granska sitt förhållningsätt mot sig själv och omvärlden. Eller kanske handlar det om det världsviktiga i att markera sitt personliga avståndstagande inför det man absolut inte delar, som om det vore en skyldighet för omvärlden att låta sig informeras. Det är inte ens kritik. Det är bara ointressant tyckande. Att häva ur sig sånt man tycker är dåligt ständigt och jämt blir surt, bittert och ovackert för mig. 

Andra är pigga på att kritisera för att man anser sig upptäckt något bättre. Och startar operation övertalning som lätt antar absurd form ifall den kritiserade inte alls delar uppfattningen. Särskilt när det handlar om att kritikern upptäckt hur den kritiserade kan välja att leva. Istället.

Så finns det mer eller mindre kritikkänsliga människor.

Eller snarare mer eller mindre kritikkänsliga människolägen.

Jag är kritikkänslig på det personliga planet.
Jag blir gränslöst ledsen när man kritiserar mig som person och där ingår även kritik på mitt val av umgänge. Min förmåga att utvecklas som person får ingen näring alls om man pekar på att jag är fel på något vis. Men föreslår man att jag tex kan göra på andra vis för att uppnå samma, eller tillomed bättre resultat; är kritiken oftast bara skön och rolig att upptäcka.

Hela min uppväxt är extremt färgad av kritik. Naturligtvis härstammar min kritikkänslighet utifrån att jag aldrig dög. Som flicka. Som människa.
Endast prestationer uppmärksammades. Ju fler desto bättre.
Det är alltså icke för ty jag ogillar kritik. Och det är icke för ty jag alltjämt fortsätter prestera.

Men som vuxen har jag lärt att i de flesta fall kunna skilja på sak och person. All kritik som passerar mina hörselorgan svärtar inte ned självkänslan numera. Det mesta sorteras in i adekvata gula hjärnmappar och går, om inte obemärkt så i alla fall utan personlig sorg till mina dokument för att där gro tillsammans med andra erfarenheter för att utvecklas till nåt bra längre fram. 

Idag känns det viktigt med en diskfragmentering. Mina dokument är inte kompatibla med senaste kritikutfall. Jag har två virusdrabbade personliga filer som inget norton i världen kan radera.

Kanske är det läge att placera i min inre karantänmapp. Där den kritikbitska modern finns sen länge.