Naturligtvis....

Det räcker inte med mina tidigare vanföreställningar. Nu ska de kanske bekräftas också. Fan att jag ska lusläsa Aftonbladet´s artiklar om ledsamma människoöden jämt.

Fast ovanstående var ju inte så ledsamt som mitt.
Missfall...
Det kallades Missed abortion.

En dött foster som guppade runt medan min kropp med all önskvärd tydlighet fortsatte med graviditetssymtom. Illamående dygnet runt, spända och smärtsamma bröst, humörsvängningar och svullnad/viktuppgång.

De sa att min kropp vägrade släppa ifrån sig mitt foster.
Jag kände det som självklart efter 20års ofrivillig barnlöshet.
Då var det logiskt.

Idag undrar jag om ett enda ultraljud av en enda doktor egentligen var tillräckligt.
Jag valde att vänta på missfallet. Doktorn lovade störtblödningar, men förvarnade att det kunde ta tid. Somliga kroppar kunde fortsätta uppleva sig gravida upp till tjugonde veckan. Jag ville vara med. Jag ville med blodig avstötning få kopia på att det var som de hade sagt - missfall.

Men jag orkade inte. 
Jag bad om skrapning till slut.

Idag kan jag inte undgå att utifrån publicerad artikel fundera på om det verkligen var rätt. Jag har alltsedan dess varit ordentligt förvånad......... och förskräckt över att vattnet gick när jag låg i operationskön och väntade på att bli sövd. Och det var ingen liten skvätt.

Tänk om även mitt foster levde.....