Det känns redan tomt.
Som om min bästa vän försvunnit spårlöst.
Som om något farligt väntar runt hörnet.
Som om att jag är alldeles skyddslös.

Men jag kan mina tarotkort. Döden betyder inget annat än början på nåt nytt.....

Nu är det ju inte Tarot vi sysslat med. Men heller inte regelrätta psykoterapisamtal. 
Jag väntade i kö i tre år att få komma till just henne. MIN utvalda psykoterapeut. Den enda jag innan visste skulle duga. Duktig och kompetent som få. Med stark integritet och spikrak kommunikationsförmåga. En tuffing. Som skulle få tampas med en dito.

Men det kom en graviditet emellan.
Och ett missfall.
Förutom den Allmänt Destruktiva Hållningen D har till sig själv, omvärlden och inte minst mig. Terapirum skall inte fyllas med slikt vardagsprat. Det finns det andra som är avsedda till....... Vänner? Jo, tjena!

Hon har ändå funnits för mig i 2½ år nu. Med stödsamtal. Och jag har växt personligen alltmedan generell ångest och bittra tårar har krympt. Idag finns inneboende och välförankrade resurser att stå emot. Och jag fick i vårt "sista" möte veta hur lite ovanligt det är att primärbekymren sätter fart igen när avslut närmar sig. Jag kände mig redan klassisk innan eftersom de senaste dagarna (för att inte tala om nätterna) varit urtydliga i sina känslouttryck gjorda på rädsla, övergivenhet, flyktbeteende och självdestruktivitet. Så fick jag bekräftelse på att vara skolboksexempel. Hon är så cool, som vet att jag gillar raka puckar. Det blev ett avslut med gapskratt och bamsekram.

När fågelungen ger sig iväg tar jag tag i de riktiga Freudsamtalen.

Längtar redan!