Möjligheten att få sluta förvåna sig över hur korkade somliga kan vara, är minst sagt begränsad.
Det pågåendet vädret har bjudit upp till helskön hojåkning i stora mått. Och förvisso känner jag mig aningen ringrostig - på motorväg, men aldrig i en gatukorsning.

Stollen som sätter igång att axa med en tjej på en 1100-kubikare kan dock sorteras in i en smal och provocerande grupp. Han är i 20-årsåldern, rökare och pratar ständigt i mobilen. Hans position bakom ratten är layd back och gärna en aning lutad åt vänster sidoruta. Gasar jag lite lätt medan vi väntar på grönt, triggas han tävlingsinstink långt mycket mer än han kan bemästra. Fast han gasar oftast tillräckligt själv. Han har kanske pappas bil....?

Men han är inte dum, han triggas såklart av att jag har strass på mina svarta solglasögon.
Uppmärksam kille....

Så sker det som jag vet precis hela tiden vi står där. Jag spelar själv på mina strängar och liksom låtsas ointresserad. Jag håller den hjälmbeklädda skallen som om den riktas mot något helt annat i omgivningen, alltmedan blicken är starkt fokuserad på trafikljuset. När det blir gult för korsande trafik laddar jag för att alldeles, alldels strax ge mig iväg. Ökar gasen obetydligt. Har max fokus på hur skitliten den store lille stöddige killen ska få känna sig. Och när det blir gult för vår del gasar jag iväg mig som en oljad blixt.

Naturligtvis försöker grabben så gott det går de första två sekunderna, men då är jag snart redan i nästa kvarter.

Det är en förbaskat skön känsla för mig. Men en ganska trist dito att inse att denna 20-åring ibland skulle kunna vara min gamla klasskamrat. Inte alla är ju synkroniserat vuxna med ålder och beteende.


Varken bilburna eller hojåkare.....