Ett alldeles underbart blockljus med doft av vanilj inköptes till den nya lyktan i tjockt glas. Ljuset som stod i ett par nävar dekorationssand har brunnit så fint och doftat så gott varje kväll i snart två månader.
Uppmärksammade i fredags kväll att det flammade och brann på sista versen.
Och strax innan jag somnade framför teven (skulle ju bara blunda lite) tänktes tanken att det var dags att blåsa ut det där ljuset och skaffa nytt. Vaknade av ett skrik.

-  DET BRINNER !!

Bredsladd, med byxorna på trekvart, är bara förnamnet. Och brandlarmet skrek ut sina pip i falsett.
Fick tag i vattenskopan och sprang så fort att hälften rann ur innan resten skvättes över elden...... vilket genast gav den möjlighet att verkligen få fart. En explosionsartad eld visade upp sig från hyllan i eksskåpet, upp över kanten för att strax smeka sina lågor längs med taket.

Det gick åt en del bunkar och ämbar innan adrenalinet kändes som en darrande sjukdom i hela fysiken. Elden gav sig, men det brann av rädsla i hela det autonoma och sympatiska nervsystemet. Länge, länge.

Inte ett dugg gör det att ekskåpet fick svärtade fläckar. Jag är så tacksam att jag inte är skyldig för andra slags fläckar. Hos grannar, i protokoll och min ekonomi.

Och jag har lärt mig min läxa.
Inte bara att slopa de flesta brinnande mysfaktorer i mitt hem, utan även att välja dem med omsorg.

Aldrig mer ett blockljus utan säkerhetsstopp. Och särskilt inte en som smälter ner i sand...