Hörde alldeles för lite av Kaj Pollack i radion på förmiddan. Men det jag hörde under tre minuter var intressant, på gränsen till religiöst. Och jag blev frälst.

Det handlade om relationers betydelse. Relationer han kallade för ettor, tvåor och treor. Om det var hans egen filosofi eller nån annans uppfattades aldrig och det spelar heller ingen roll.
Han fick sagt att alla mänskliga relationer har nåt viktigt att säga oss. Vi möter varandra för att lära. Det är dessa möten som formar och utvecklar oss vidare om vi bara funderar på varför vi själva känner ditt o datt inför andra människor.

Ettorna är just enstaka möten som; om vi är medvetna om dem kanske inte alls utmynnar i vad antagonisten (om det nu är en sån) önskar. T.ex en sur kassörska som vanligtvis skulle få oss uppretade. Om man istället är medveten om frågan "vad har jag nu att lära mig" kommer kanske ingen negativ interaktion utan precis tvärtom.

Tvåorna kan t.ex vara ens arbetskamrater som man år ut och år in nöts emot. Istället för att reagera på ex olater man bums vill se förändring till sin egen fördel på, kan man fråga sig varför man själv känner just så. Och med bästa resultat komma fram till en inre personlig utveckling.

Treorna är livslånga relationer. Päronen, livskamraten eller bästa polaren. Här hade Kaj Pollack sin fru som bästa lärare i vått och torrt.

Med denna religion kan jag förhoppningsvis fördra den gamla modern en smula enklare. Jag vet sen tidigare att jag aldrig kan ändra på nån annan människa än mig själv. Men jag kan ju också behöva lära mig att ingen annan har rätt att tjuvkoppla sig på mitt personliga batteri. Om jag själv inte ger access förstås.

Hon har nåt att lära mig. Det kan man syna, men ovanstående livsfilosofi gör mig barnsligt nyfiken.