Är ju så otroligt mycket värre än att ta tag i det som alstrar den. Hur många gånger ska man plåga sig innan man fokuserar rätt.

Den där elefanten som det tisslades om, är nu tilltalad.
Och jag blev inte avpolleterad så som förväntningsångesten varnade om.

Det var viktigt för mig att få sagt hur ledsamt det känns att man spekulerar och fortsätter sin låtgåmentalitet alltjämt som man fortsätter viska om min (och så många andras) härliga vän. Ingen annars normalfungerande människa väljer ju att dofta såväl färsk som gammal fylla i tid och otid utan att det finns en tråkig anledning till det. Kanske framförallt förnekelse och tvång när det gått för långt.

Min vän blev naturligtvis ledsen, men absolut inte arg.
Hoppas jag får finnas lite till.