Jag är den mest lättskrämda person jag själv känner.
Det är min storebrors förtjänst.
Han, åtta år äldre, hade en förkärlek att skrämmas när vi var små. Eller skrämma mig om sanningen ska fram. Jag var mörkrädd, rädd för fyllegubbar, vapen och för att tappa kontrollen (redan då). Ett effektivt sätt han praktiserade för att få mig att gå med på det mesta var att fälla omkull, sätta sig gränsle och luta sig fram medan han höll fast mina handleder mot golvet och..... låta en seg spottloska åka ut och in i munen medan han bad att jag skulle tillstå att han var världens allra bästa brorsa.

Vid ett tillfälle (men det var säkert fler) skulle han hålla lite koll på mig efter skolan. Jag hade slutat hos dagmamman och fritids var ännu inte uppfunnet. Jag gick väl i ettan och han hade precis slutat skolan och knäckte - vad jag kan komma ihåg; lite försiktigt inledningsvis: på Vivo.
I efterhand har jag förstått hur han genom fönstret måste sett mig komma där från skolan. I kjol med vita knästrumpor och med den i orange och marinblått rutiga skolväskan. Jag vet att jag var rädd att gå hem ensam.
Men jag visste ju att han skulle hålla koll på mig och antagligen ropade jag "hallå" när jag kom in.

Ingen hemma...

Modigt och ensamt  grejade jag med småflicksgöra. Och hamnade småningom i sängen. Kanske lekte jag med dockor eller troll så som jag älskade som barn.

Och det dröjde naturligtvis inte förrän jag fick en av mitt livs första infarkter.

Storebror låg under nämligen förberedd under sängen. Han tryckte hastigt upp madrassen (det var en säng med sånadär gammeldags spiralfjädrar) och skrek rätt ut allt vad han orkade.

Som jag grät...

Precis som jag nyss gjorde.
När jag satt här. Vid datorn. Med hörlurarna på. Och katten Lakrits uppenbarade sig och petade lite försiktigt med sin ena tass på mitt lår. Jag blev så rädd att jag skrek rätt ut. Och skrämde mig själv så mycket att jag började grina.

Precis så som jag gjorde när en snubbe på förra jobbet gick förbi min dörr (jag registrerade att han gjorde det), men ångrade sig, gick tillbaka och sa Hej!  Då blev jag så rädd att jag reste mig, dansade en krigsdans och grät.
Han bad mig söka för problemet.

Det behövs inte.
Jag vet varför mitt utomordentliga larmsystem är så lättretat.
Jag har nämligen världens bästa storebror!