Nu är det sådär igen.
Med allt jag vill hinna med att göra.
Somliga mår uselt och har ingen tilltro alls för morgondagen,
och själv är jag livrädd att det plötsligt ska ta slut.

Inte rädd precis, men jag får brått att iscensätta.
Eller i alla fall pockar lusten på.
Lusten att stanna tiden eller till och med skruva tillbaka.

Jag vill ju gå så många kurser.
Lära mera.
Och resa till så många ändar.
Och så har jag ju inte dansat klart än.
På långa vägar.

Det är förresten kanske samma sak.
Att tappa lusten och vara rädd.
Fast på olika vis...