1    2    3    4    5


1. Fy vad ledsamt att en så kompetent författare som Stieg Larsson inte fick fortsätta. Att roa sig själv, och oss andra. Trilogin om Kalle jävla Blomkvist och den utomordentligt häftiga Lisbeth Salander bör ingen nyfiken missa. Vassare penna får man leta efter. Jag tror den sista - Luftslottet som sprängdes var den som jag själv blev mest absorberad av. Och inte kan släppa riktigt än...

2. Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde. En mycket ömsint berättelse om tre bröder i Trondheim. Den bjuder på stark kärlek på hög nivå, med allt vad det innebär. Inte minst en massa smärta. Och kanske blev jag så förtjust för att Tor är så förtjust. I grisar. En bok som kräver mera. Och kanske till och med en film.

3. Brustna hjärtans café av Lolly Winston. Berättelsen om en 36-årig kvinnas ofantliga sorg. Hur svårt hon har i rollen som änka och hur det spårar ur med chokladkex, tofflor och småningom pajcafé. En alldeles underbart skriven historia som lockar till både höga skratt och våta tårar.

4. Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn. En lättläst handledning i etik, moral och empati. En bok man skulle vilja att åtskilliga läste. För att kunna släppa sin bitterhet. Det är påtagligt hur en så skolad och beläst person kan vara så enkel i sin skrift. Tillräcklig anledning att läsa av bara den orsaken.

5. Olycksfågeln av Camilla Läckberg. Uppretande trist ord och namnbajseri. Bör hoppas över...

I perioder älskar och slukar jag böcker. Larssons trilogi plöjde jag på fem veckor. Trots att tre av dem var jobbarveckor. Och precis den sortens böcker är allra bäst. De som får mig att tvivla på att det är en historia eftersom det känns så tydligt att jag är en av dem. Två böcker blev olästa under semestern. Och de blir bergis liggande tills nästa period. Dels för att Larssonkaramellen fortfarande smakar så mycker och dels för att Läckberg höll på att förstöra alltsammans.