Ett enda telefonsamtal och min hjärna började smida planer.
Måste sticka. Tänker inte kämpa mer.
Vill rusa in i nåt nytt och anonymt.
Söker andra tjänster. Uppdaterar mitt Cv.

Tar ett brejk.
Spelar soul högt som fan i lurarna.
Bloggar.

Känner tacksamhet att det vanliga flyktkänslan inte infunnit sig.
Ännu.

Den som tragglats i terapisamtal om och om igen.
Den stundtals riktigt trygga och sköna känslan om att det går att radera mig om jag bara vill. Utan att dö.
Radera, sälja av och försvinna.
Bli uteliggare i storstan.
Finnas, men ändå inte.
Bara finnas på helt egna villkor.

Känner mig tillfreds med tanken.
Jag tar den "chansen" när det blir FÖR tufft.

Tillsvidare fortsätter jag hitta andra utvägar.
Just precis nu annan sysselsättning.
Och annan musik.