Minns min oförstående känsla när storasyster med både trovärdiga ord och ansiktsuttryck på sin dödsbädd sa att hon var nöjd med sitt liv. Att hon hade haft det så roligt. Att hennes 42 bast på nåt vis räckte.
Tror att jag ansåg det vara verbaliserande dödsångest. Jag vara ju bara 29.

Idag vet jag bättre.
Förvisso ett par år äldre än hon var innan ljuset släcktes. Men inte heller jag tycker det vore nån katastrof om det fimpades nu. Mitt liv.
So far, so good.

Vad är resten?
En lång och motig väntan.
På att bli äldre.

Önskar det vore tvärtom.
Födas tossig och rädd vid 80-strecket.
Och sen bara bli mer och mer katig.
Och orädd...