Det var då det...
För mer än femtio år sen. När de förstfödda var små och hon brann för att man skulle beundra henne för allt hon kunde och skapade för sin lilla familj. När hennes flickor var de finast klädda i hela byn. När hennes svärmor skröt om allt fint hon stickade och sydde till lintottarna. När hon spelade flera roller och skötte alla lika galant. Den tiden när hon fortfarande hade illusioner och lust att prova livet. Långt innan hon ens förstod att livet i sig själv prövar människan. När hon var mitt i den perioden man tror sig vara okrossbar. När inte ens de vildaste fantasier innehåller barnadöd och änkepension i unga år.

Jag blir glad av att se henne så stolt och glad. Idag, när bitterheten stundom är hennes middlename kan man lätt inbilla sig att hon alltid varit en gnällspik. De där flickorna och gossebarnet som förmodligen redan fanns i den där slanka kroppen skulle aldrig varit så genomfina på alla foton om hon var den då, som hon är nu. 

Man får inte mer prövning än man klarar, lär någon sagt. Nonsens!

Vi pratade om döden häromdagen. Hon vill absolut inte dö nu, men är heller inte rädd fick jag veta. Jag var tvungen att fråga "Vad händer när Du dör mamma". Hon suckade en aning. Och funderade en stund och svarade utan minsta tveksamhet:
- Det går inte en enda dag utan att jag tänker på mina flickor. Varje dag flimmrar tankar på dem förbi. Ibland gör det ont, men andra dagar känns det rätt så bra. När jag dör får jag träffa dem. Jag tror det är nån slags återvinnig på själaenergin...

 Och det får vara hur det vill med total frånvaro av närminne idag. När hon utan minsta tveksamhet redogör för både färger, tygkvalitet och mönster på flickornas klädsel. Förutom vad tyget kostade per meter. Och hos vem. Från året 1953.