När min nu döda storasyster blev mamma hade hon en föreställning om kunna skydda sitt gossebarn från allt farligt. Särskilt allt slags våld. Och av den anledningen skulle han växa upp utan tillgång till pickadoller och andra krigsvapen. Hur det gick? Han tillverkade såklart en slags egen bössa så som Emil gjorde. Av en lämpligt stor pinne från skogen.

Jag är inte heller så förtjust i krigsleksaker det skall erkännas. Men att förbjuda och undanhålla det barn trängtar efter leder ofta till det motsatta.

I det Airamska huset vistas tre gossebarn varje torsdag och minst var tredje helg. Under sommaren oftare. De redigerar. Och filmar. Och klipper. Och synkroniserar med ljud.

Själv lagar jag mat. Och servar. Och säger till när det är dags att borsta gaddarna eller duscha.
Men vill det sig riktigt väl, får också jag ibland vara med på ett hörn. Genom att vara tyst...
Filmar de inomhus får jag inte så sällan direkta order att sluta vispa, sluta sjunga eller sluta skala potatis därför att de just nu spelar in en fett viktig scen...
Och så har jag ju tur som får första parkett på premiärvisningen. En underbar upplevelse. Inte minst den stolthet de visar upp över presterat resultat. Alla tre sitter nära nära och undrar vad jag tycker.
Det senaste projektet är ett interaktivt spel. Som till o med jag fått provspela för att de ska kunna lägga ribban för oss utan direkt spelvana liksom.

De drömmer om stora projekt. Och stora intäkter såklart.
Att spela stumfilm, buskis och andra komedier tror de inte på längre. Det ska vara pangpang.
Och i kommande projekt, ett interaktivt spel skjuts det hej vilt.

Och jag kan inte låta bli att se att pojkar är pojkar.
En tös skulle varken hålla i vapnet eller falla död ner så som en grabb.

Och jag stöttar dem, trots allt.
Med att ge dem en blogg.