När vissa böcker toppar listorna kan jag bli lika rigid som den värsta psykiatriska diagnos. Och allra värst är det när alla människor också talar om, och talar om för mig att jag bör läsa den eller den toppettan. Då slår man sista spiken i kistan hos mig. Då vill jag under inga som helst omständigheter läsa.

Aprilhäxan, när kom den? Tidigt nittiotal va?
Den har jag läst nu i vår. Först. När alla sen länge glömt den.

Varför jag till slut gav upp och mot alla odds ändå satte fart med Stieg har en enda förklaring. Jag var nyfiken på hur en med trolig Asperger skulle beskrivas i boken.

Nu vet jag att det är Lisbeth Salander jag var nyfiken på.
Och jag tycker lika mycket om henne som jag tycker om någon annan med misstänkt störning inom det autistiska spektrat. Det är fascinerande personligheter. Så begåvade obegåvade. Intellektuellt sylvassa. Socialt ruttet handikappade. Såvåda man inte får deras förtroende. Då kan ingen nånsin mäta sig med dem. Och plötslig kan dom de sociala koderna. Åtminstone stundom.

Måste köpa nästa Stiegbok omedelbums. Och det är omöjligt att låta den ligga till semestertrippen som jag planerat. Jag vill läsa den igår, liksom...