Imorgon är det semester igen. Tre av mina ordinarie fem semesterveckor har ju avverkats på annan plats och jag är nu tiden och klockan evigt tacksam att det äntligen får sin ände. Att vara sommarvikarie brukar kunna innebära lite mer lugna puckar och att inte behöva ta varenda minut på blodigaste allvar. Men icke denna sommar. Jag har snudd på jobbat ihjäl mig och det tydligaste tecknet för det: och framförallt beviset för mig själv är att jag varje dag denna vecka sovit middag så fort jag kommit hem. Två timmar! Det har aldrig i mitt snart 45-åriga liv hänt tidigare. Vila har på nåt vis alltid stressat mig. Både fysiskt och psykiskt, men nu hade jag inte överlevt om jag inte gjort det.

Jag kanske börjar bli gammal?
Eller i alla fall medelålders....



Jag får vila så mycket det kan hinnas med snart. Om drygt ett dygn hoppas jag blodtrycket kan stabilisera sig och ta ner stressnivån till lämplig nivå. Så att jag knoppar in. Kanske inte i flyget förstås - för: vem ska då se till att hålla koll i kabinen. Men på playan där nere i Turkiet. I solen. Till vågornas brus.

En utlandssvensk har i all vänlighet skickat med instruktioner. Han har tydligen egen paraboltallrik där turkiska kanaler är inrattade hemma i ytterområdet. Väskryckeri lär ska ha blivit ett enormt problem och han tycker jag ska ha en såndär midjeväska på semestern. Bussigt. Jag har ingen midja. Än mindre en midjeväska.

- Glöm inte. Jag har varnat dig två gånger, sa han idag.

Hängbröst kan det duga tro? Att gömma stålarna under....