Man kan nog inte beskylla vår numera snurriga mor för att hon nånsin varit nåt teknikfreak. Men, de vanligaste hushållsmaskinerna har hon alltid varit kompatibel med. Och för all del även bilen på den tiden det begav sig, på vägarna. Nu är det dagliga bekymmer. Framförallt med telefonen, men även med spisen, micron och hårblåsen. De funkar helt enkelt inte. Tycker hon.

Igår pratade vi i tfn vid 19-tiden (förutom att vi redan pratat vid 11 och 15-tiden förstås). Det avhandlades att hon hade en tid hos doktorn som idag kl 13:30 och jag checkade av om hon hade beställt sjukbil. Jorå.

Redan kl 19:30 ringde hon och och lät väldigt stressad.
Modern:  Är det fel på den här telefonen?
Jag: Nej, Du ringer ju i den.
Modern: Jag menar: Är det fel på din telefon?
Jag: Nej, jag svarar ju för att Du ringer.
Modern: Jamen, det går inte att ringa härifrån!
Jag: Mamma, lugna Dig. Du har ringt och jag har svarat. Vad ville Du ?
Modern: Det vet jag inte längre!

Så drog vi igenom doktors och sjukresebilstiden igen. Allt verkade vara i sin ordning.

Idag försökte jag ringa första gången vid niosnåret. Inget svar. Och inte heller vid tio, elva, tolv osv.
Först var det min övertygelse att den där tiden till doktorn stressat upp henne så till den milda grad att hon istället åkt alldeles för tidigt. Men då borde hon ju komma hem nångång. När jag inte heller fick svar vid 15 och 16-tiden ringdes läkarmottagningen upp och jag fick veta att hon uteblivit. Hela eftermiddan har jag fortsatt ringa utan resultat och när jag äntligen kunde ta mig in hos henne vid 19:30 var jag säker på att få plocka upp henne antingen som död eller bara svårt sönderslagen efter nåt dramatiskt fall i lägenheten.

Döm om min förvåning när jag redan vid första klivet över tröskeln hör henne ropa från soffan:

- Vad bra att Du kommer, här är det ingenting som fungerar längre. Telefonen är alldeles död.

Mm, inte så konstigt.
Tre telefoner har hon.
Två stationära.
En trådlös.

Men ingen av dem var jackade i väggen.
För de fungerar ju inte...