Det känns såhär i efterhand fint att ha bidragit med en insats.
Kanske till o med en livsinsats...
Jag kom på cykeln. Var trött, stressad och dessutom ilsken på vädret.
När någon såg till att jag fick fokusera på annat...


Bild: Sten Björklund      www.jaktojagare.se

Ett kråkpar hade hamnat i trubbel.
Särskilt hanen...
Och honan hoppade fram och åter emedan hennes kra-kra pockade intensivt på min uppmärksamhet.
De hade hittat nåt najs i en plastpåse.
En såndär prasslig och urbillig plastpåse man brukar plocka frukt & grönt i hos matbutiken.
Hannen hade dock fått ena handtagsöglan om halsen och var fångad.
Han försökte springa sig fri..
Medan påsen blåste upp sig som värsta fallskärmen.

Sura Airam fick stopp på cykeln.
Och skrek åt kråkan: - Lugna Dig !
Varpå han sprang ännu kvickare.
Att flyga var det aldrig tal om.

Nöden har ingen lag.
Här gällde att skrämma livet ur honom.
Så jag gensköt.
Och sprang emot.

Och på det viset kom han loss.
Eftersom han duckade en aning i rädsla för mig och antagligen för att försöka vända om åt andra hållet.
Vips var han fri.

Tänk vad härligt för kråkungarna när mor o far kom hem igen.
De hade säkert nåt görgott med sig i krävan.

För mig,  var det görgott att slippa tänka på så banala saker som en smula väderväxling.
Eller var det meningen att jag skulle vara sur - för att ha kraft att vilja jaga en kråka?

Kanske blir det Nirvana en dag....