Farsdag
Min, som i mitt inre var en sann prins på vit springare - som skulle hämta mig en dag...
Hade den dåliga smaken att dö istället. Trettio år senare fick jag av hans släktingar (mina känns de aldrig som) veta; att han hade "skämtat" om att det fanns ett barn som var hans därute i stora vida världen. Att det var samma unge som han vid valda släktsammankomster ett par gånger hade med sig, berättade han aldrig. Då var han visst bara barnvakt...
Tänk att man saknat en sån.
Och alltjämt saknar...
Så svårt att förstå och då är jag bara en utomstående, hur ska det inte vara för dig?? Att ha en stor, stark, trygg och kärleksfull far betyder ju allt för en liten flicka!
Jag har själv frågetecken ang min far och om han nu var det, jag vet inte, jag har fått höra annat på äldre dar, men han fanns där för mig, alltid och det betyder så mycket.
Kärleken finns också alltid där, även om såren finns och det är nog tur, för att man skall kunna gå vidare! Men ibland önskar jag att han fanns kvar, för en liten frågestund på tu man hand, så att jag kunde få svar på alla frågor som jag fortfarande har!
