Oanonymt
Visserligen är besökstatistiken abstrakt och kanske helt ofarlig. Men känslan av att man vet vem jag är, hindrar mig att vara uppriktigt. Ibland.
Jag kan ju tex inte prata skitiga sanningar som jag vill...
Och inte kan jag längta efter nåt jag inte ska längta efter...
Precis som jag inte kan berätta om vilken skön snubbe jag såg idag...
Eller så kan jag det. Göra vad va´ fan jag vill. Vid 45 bast behöver man väl inte stå med mössan i hand.
Jag kan visst snacka ner vedervärdiga närstående som inte har en aning om hur man stavar till empati.
Och visst kan jag öppet längta efter vad jag vill. Det är längtan som gör det.
Precis som jag definitivt kan berätta vilka sköna kickar det ger att se och att bli sedd.
Asch, jag har inget att dölja.
Airam, säger bara tack för att du är den DU är. Det är det som gör din blogg så härlig. Att du talar från hjärtat, utan en massa lull-lull.
Jag vet inte vem du är, men vet lite grann vilken fin människa du är och det är det viktiga för mig som läsare.
Keep it up, girl - hoppas att du aldrig förlorar din uppriktighet!
Menar naturligtvis att du aldrig ska sluta med din uppriktighet. Förlora den det gör du aldrig!
Maja godaste,
Jag kan lämna en hel hoper referenter som skulle kunna skriva ner mig oxå. Jag är som de flesta, ganska komplicerat sammansatt, men bara lite mer glappkäftad. På gott och ont. Du hör kanske till de som gillar raka rör och avtackar Dig hyckel, men rasande många funkar tvärtom. Som vidmakthåller hur det "ska vara" och stöter ifrån sig uppriktighet.
Jag var på banken häromdagen. Skulle visa upp mina rosa kuvert och övertalas till framtida sparande. Herregud, jag vet ju inte ens om månen kanske ramlar ner o plattar till oss allihopa redan i övermorrn. Då vore det bra snopet om man var fullskiten med låsta slantar och åsikter som aldrig blev sagda.
Det är alltså bäst att passa på.
Att leva.
Och säga vad man vill få sagt.
Tack för att Du gillar mej.
Dito! ;-)
