En del straffar gud med detsamma.
För x antal år sedan ondgjorde jag mig över hur kärringar i min egen ålder bar sig åt på en pubspelning med Roffe Wickström. De stod nämligen med varsina två fingrar instoppade i de lika många örona. Jag tyckte det såg förfärligt fjompigt ut.
Ända till nästa dag. Eller hela den pingsthelgen noga räknat. Jag hade nämligen drabbats av tinnitus. Typ stångjärnshammare i ena örat och typ en hel kammarorkester med bara skrikande violiner i det andra. Den pingsten (som ju då varade i tre helgdagar) gick i oljudets, yrselns och kräkningarnas tecken.

Igår var det dags igen.
Eller... igår var det dags för den här kärringen att stoppa fingrar i öronen.
Pubar är liksom inte kompatibla för sexmannaorkestrars ljudkapacitet. De spelade bra, men ack så högt. Jag blev livrädd helt enkelt. Aldrig mer vill jag ha tinnitus.
Aldrig.

Och jag slapp igår.
Tack gode gud...