Tar paus i pluggandet.
Har i två timmar lyssnat på en entonig föresläsare som har den dåliga smaken att han sänker hakan en aning och hostar rakt ner i mikrofonen som sitter i skjortans halsöppning. Har jag aldrig hoppat av skrämsel förr, gör jag det varje gång nu i skrivandets heta koncentration.

Pausar med att fylla Ipod:en med svängig musik och lyssnar understundom.
Pausar också med lite surf.
Och mycken reaktion.

Vad är det för ena konstiga människor som lägger ner massor av energi på att tala om mig och för mig att jag är konstig och faktiskt inte behövs? Och att det vidare finns så många minst lika kompetenta.

Antagligen samma konstiga människor som hängt mest envist på min numera nedstängda matblogg - och som aldrig sagt ett knyst. Det är konstigt i min värld. Att det finns människor som tror sig nå någonstans av så simpelt engagemang...

Hängivna läsare fulla av superlativer har jag mött. Många. Och på mitt sätt superlativat tillbaka, men - jag är inte den som kramas hit och dit. Jag tackar och använder sen den postitiva energin till nästa projekt. Och nästa.

Jag är för raka puckar.

Man behöver inte alls beundra mig.

Det är en stor bekräftelse att få frågor, andra uppslag och eller egna tankar också.

Men att fega med att prata ner någon i ett halvanonymt mess, talar bara om för mig vem talaren är och inget om mig och mina förehavanden. Tack och lov finns det vettigt folk oxå. Många vettiga.

Som pratar till och med mig.