Barnen vill ha Bearnaisesås till kvällsmat.
Med fläskkotlett och pommes frites.

Själv vill jag bara gå till sängs.
Utan mat.

Eller ännu hellre: gå ut med hunden igen.
Man tänker bra under promenad.
Eller är det det meditativa och därmed
tanklöshet som gör det så befriande med
promenad?

En lång dag är snart till ända.
Och det måste jag vara tacksam för.
En lång, vacker, fri, härligt luftig, solig, sportig, loppig, matig och
personligen cortisonfri, cytostatikafri,cancerfri, sjukhusfri och 
tvångsfri dag är till ända.

Hur hon orkar, min väninna, med cancerceller i stort sett överallt
i kroppen begriper jag inte. Än mindre begriper jag hur hennes ögon
kan vara så fyllda med liv och förtröstan. Undrar på vilket vis hon har
fått så himla mycket kraft. Och av vem...

Jag har inte rätt att tycka Bearnaissås verkar jobbigt.
Bara för att det var jobbigt att se sjukdomen i vitögat ett par
eftermiddagstimmar idag.

Det stärker ju inte henne ett dugg.
Och inte mig heller.