Jag har alltid tyckt att folksamlingar är jobbiga.
Det är dock ingen fobi.
Jag klarar själva samlingen hur bra som helst.
Men inte alla dofter som kommer därur.

Somliga parfyrmerar sig som om de betraktade hela omvärlden med fel på doftsinnet - förresten hörde jag nåt spännande om det nyss. En idog forskning pekar på att männsikor som slösar på sig parfym är deprimerade. Själva parfyrmerandet antas vara ett slags nedärvt och primitivt sätt att dölja sitt sinnelag och därmed sin svaghet.

Somliga parfymerar sig inte alls.

Somliga doftar menstruation.

Somliga urin, fotsvett och eller rutten tandhälsa.

Men värst är naturligtvis: de som doftar röv och hårbotten.

Just fet och oren hårbotten har jag extra svårt för.
Var och varannan doftar faktiskt det.
Vet inte, det kan kanske komma sig ur att jag är över medellängd och har varit det sen 12-13års ålder. Jag har alltid varit tvungen att inspektera männsikors skalp, både objektivt och doftmässigt.

Men antagligen har jag bara extravakna doftreceptorer.
Annars skulle jag ju inte identifiera rövarna.
Eller de blödande.

Och.... inte heller de testosteronstinna...

Intet ont som heller inte har nåt gott med sig.
Kanske.