Den tossiga morsan är hyggligt klar idag.
Men sorgsen. Såklart.
Hon minns allt om "barna" från igår.
Tankar och oro som förföljde henne hela
natten.

Och hon beskriver sig själv som understimulerad.
Och förklarar att det "kanske" var så att hon
blandade ihop barna med längtan efter katten.

Och äntligen kom det:
- Jag kan inte ha det såhär, jag måste få komma till ett boende där jag får en chans att piggna till.

Lovar härmed och svär; att det ska ordnas med så snart det bara är möjligt.



Jag tror faktiskt att min gamla tossiga morsa kan bli ett lyft för de andra boende.
Och för personalen.
Och för mig.
Och allra mest: för sig själv.