Man kan säga att "vi" är inne i en period.
Den tossiga morsan är inte nådig.

Att julafton blev en fullständig katastrof kommenteras inte mer än så.
Men, nog hade jag hoppats på att det skulle ge sig med ett par dagars
tidsfrist. Icke.

Varje lördag är jag ett slags hembiträde till henne. Varje lördag
avsätter jag såväl massor med tid som kraft, tålamod och försök
till empati, till förmån för hennes välmående. Och då ingår rätt stor
portion av hennes dissande och andra nedlåtande åsikter om mig
och de mina. Så som hon alltid gjort. Alltid när jag tittar i backspegeln.

Nu ringde jag för att fråga efter vad hon ville ha inhandlat. Det vet hon
ju aldrig. Det vet inte dementa, men jag gör det av respekt och för att
hon ska veta att jag är på G.

Då möttes jag av värsta sortens sarkasm:

- Ska du handla? Till mig? Nej men så snällt av dig !

-  Det gör jag varje lördag mamma...

- Ja, och jag säger ju för fan att det är snällt av dig !

Jag måste inse att demensen förstärker hennes redan tidigare dåliga
sidor, men jag orkar inte med dem i alla fall...