Det är en prövning för en sån koncentrationshandikappad som jag, att åka tåg. Två gånger samma vecka dessutom.
Idag åkte jag förvisso grant i dubbeldäckare, men antagligen på den avgång som är mest bokad. Eller i alla fall den avgång som är mest dynamisk. I tisdags var det mest pendlande kostymfräsare och en å annan inhandlare från bystan som varit i huvudstan och julfrotterat sig. Idag var det alla sorter...



En Emo med förfärlig piercing...
En bebismamma som vid vårt bord kokade gröt som serverades med bröstmjölk...
En vacker och synnerligen sexig orientalisk kvinna vars dotter kämpade hårt att dölja mammans dekoltage...
Och så jag.
Som har svårt att stänga filtren.
Som hör och ser allt.
Till och med turken som bestämt sig att fånga min blick.
För att inte tala om hur mina öron uppfattade yngligen i vagnen, som pratade i telefon och frågade vad flatulens är...

Det fick jag lust att berätta.
Högt.
Och peka på den skyldige mannen.
Som så stillsamt lät sin flatulens avgå.
Om och om igen...

Kanske är det inte så konstigt nu i efterhand, varför resan kändes jobbig.
Att inandas andras rykare, är ju inte precis nån drömsituation... ens på våning två.