Det är slående hur mycket tillbaka i tiden gamla människor i allmänhet och min egna gamla morsa i synnerhet går. Hon pratar i stort sett inte om något annat än hur det var förr. Och hon pratar om det, som om det var igår. Händelser beskrivs i detalj liksom vem männsikorna var. Vad de sa och vad de gjorde. Och hur det såg ut på platsen. Vart vägen ledde. Hur de förhöll sig till varandra. Vem föräldrarna var och vad de hette och gjorde. Liksom deras förfäder. Morsan har björnkoll på allt det förflutna. Och det verkar viktigt.

Det känns solklart att de där tidiga livsminnena planterade sig i en i stort sett obegagnad fil i hjärnan. Minnen som fick både gott om utrymme och kanske framförallt den bästa och största platsen. 

Nu har min egen återblick börjat.
Igår var det fest med utgång till krogmiljö. Där mitt i allt vimmel skedde återblickar. Kamrater från olika perioder i uppväxten stötte oplanerat samman. Någon jag inte sett eller pratat med på 33år. En annan på 30år. En tredje på 20år. Och det var som igår!

Idag gör mig hjärna återkopplingar.
Och det känns; så som jag förstår att morsan känner; levande och pågående.
Jag har björnkoll på händelser, tid, namn, vad som blev sagt och gjort och det är precis som om jag upplevde allt jag minns alldeles nyss.

Det är viktigt.
Vi har en historia ihop.
Det är våra upplevelser och minnen som gör att vi är dem vi är idag.
Vi hör ihop på nåt vis.

Inte konstigt man (morsan) vill prata om det.