Vi närmare eftertanke inser jag att det där påståendet om att jag inte alls är intresserad av digitala spel - faktiskt är en osanning. Spel har nog länge varit en slags ångesthanterare för mig. Men, jag har varit sparsmakad. Det har bara varit färgglada spel som går ut på att jag överträffar mig själv.  Inget blod, inga oljud och inte för att tävla med nån annan. Spel för spelidioter typ.

Det började för 25 år sen med Super Mario Bros...

Och fortsatte några år senare med Game Boy Tetris...
som jag plågade min närmiljö med en hel sommarsemester.


Sen var det ett mycket långt uppehåll tills jag förra året bokastavligen körde fast i Sobic School.
En tennisarmbåge av rang hindrade ett fortsatta missbruk.


Just dessa dagar hanterar jag prestationsångest med Luxor Amon Rising.


Och det är så himla kul...
och..... vansinnigt stressande.
Särskilt som jag faktiskt inte alls har tid att snöa in på nåt så patetiskt.
Ingenting lär man sig. Det enda det bidrar med att det absolut inte går att tänka på hemtentan under tiden...