I många år har jag sagt att det borde stå inskrivet i barnkonventionen att alla barn skall ha rättighet att få besöka svenska västkusten om sommaren. Alla barn borde ha rätt att uppleva havet, maneterna, krabborna och klipporna.



Nu är jag så stolt.
Så stolt som bara en stödmamma kan vara.
Boysen ska på semester.
Till bohuslän.

Även om de varit på semester förut.
Och även om de får åka både hit och dit med sin kontaktfamilj.
Är det ändå viktigast vad som händer ihop med pappa, som
de ju har all sin grå vardagslunk ihop med resten av året.

Nu ska de bo i övernattningsrum i sovsäck.
Och i hyrd stuga mitt i den Strömstadska smeten.
Och pappa tänker ta dem till Kosteröarna.
Liksom han har lovat mig, att de räkälskande ungarna ska få skala
och käka sig nöjda, trots att han själv känner aversion.



Jag är så glad för deras skull.
Och jag är så glad för hans skull.

Jag vet nämligen:
att de för all framtid kommer att minnas den där sommaren i Strömstad med pappa, som den mest märkvärdiga.