Min gamla mor är inte bara tossig. Hon är sockertorsk också. Och kanske svårast av allt: hon är överkänslig mot gluten.

Kombinationen leder till övermäktiga konsekvenser. Det tossiga hos henne förstärker begär och manier. Och samma tossighet glömmer absolut konsekvenserna. Sockerbegäret manipulerar langare. Och glutenintoleransen leder oavkortat till svåra magplågor och vattentunn diarré i dagarna tre. Men vi som finns omkring "kan" hjälpa henne att upprätthålla välmående. Faller vi inte offer för önskningar och begär, mår hon bra och bättre. I min värld är empati inte samma sak som att alltid gå det orala behovet till mötes.

Någon har försett morsan med ett jätteförpackning formfranska. Detta till trots att jag berättat att just vetemjöl är bland det sämsta hon kan få i sig.

I en annan del av europa sitter jag, på vad som skulle vara semester och försöker styra upp den nu både psykiskt och fysiskt skraltiga tantens liv. Hemtjänsten har fått lyfta upp henne från golvet när hon halkat omkull likt en strandad val i sin egen vattentunna avlämning. Barnbarnet har fått åka dit och beslagta formfranskan samt istället fylla skåp och lådor med stoppande varor. Vem som ska ta sig an mattorna står kanske att läsa i stjärnorna....?

Heder åt mobilleverantörens erbjudande om billigare utlandssamtal. Det kostar på att vara samordnande standby  från Sicilien. Både ekonomiskt och själsligen.

Men, det är såklart inte synd om mig. Det är min mamma som lider. Och som av detta toaspringande blir torr i både kropp och själ och därför naturligtvis blir ännu mer yr och tossig. I svensk högsommarvärme dessutom.

För en jävla simpel önskan om formfranska.

Som hon själv inte kommer ihåg, att hon inte tål.