Två eftersläntrande sommarpratare har avklarats. Eller iaf dagens: Åsa Nilsonne. Psykiater, psykoterapeut och professor. Klok som en bok. Intressant som få. Men, hela hennes program andades stress. Eller hon andades stressat. Och då hjälper det inte att jag gillar både mångfacetterade ugglor och hjärnskrynklare. Det enda jag lyssnade på var hur pressad hennes andning var.

Just nu pratar Isabella Lövin. Journalist och uppmärksammad författare. Hennes röst passar i radion och hon andas självförtroende och kompetens. Hon låter avslappnad och sympatisk. Innehållet är säkert spännande och bra, men just nu är jag mest bara mottaglig för musiken.

Båda dessa sommarpratare har spelat samma musikant.
En snubbe jag spelar själv ibland.
Eller en snubba?

Anthony Hegarty - en androgyn musiker som är litegrann i ropet. En som är pojke men vill framstå som flicka.

Måhända handlar det om att han är politiskt korrekt att spela i radion.
Måhända markerar dessa sommarpratare sitt fria sinne med val av musik?

Jag blir bara förbannad.
Jag spelar Anthony and the Johnsons på känsla. Man kan under inga omständigheter lyssna på honom och dem när som helst. Han är ingen man liksom skvalar ut ur radion utan förvarning. Han kan i värsta fall ta udden av allt det andra...

Det är ok för mig att Anthony Hegarty vill vara flicksöt.
Och jag gillar hans flickaktiga ton på stämbanden.

Men jag gillar inte när min egen kvinnliga identitet börjar tvivla.
Dåliga dagar känner jag mig precis så som han ser ut.


Rätt okvinnlig och ful ...