För första gången i mitt liv har jag besökt Carl & Karin Larsson´s Sundborn.
Vilket underbart idylliskt ställe!
Och utan att känna dem, tycker jag om dem. Båda två. Carl´s psyke åkte enligt uppgift; bergodalbana hela hans livstid, men förhoppningsvis mådde de ändå bra trots att de av omgivningen betraktades som lite underliga. Deras konst och design var långt före  sin tid. Långt långt före. Egentligen skulle de kanske ha sin största tid nu. Jag vill tro att de hade det riktigt bra trots allt. Tycker att deras färger, snitt, form och konstruktivitet vittnar om det.




Huset fick lov till att bli större och större allt eftersom.... åtta barn fick de.



Sundborn ägs av en familjestiftelse. Och de bor fortfarande där.
Tänk vilket privilegium, att få fira högtider på denna vackra gård och hem.
Tack för att vi fick gå husesyn!



I år goes Sundborn extreme med bl.a gatustickning (streetknitting, gatugarn, gatugrafitti - kärt barn har många namn). En målad trasmatta på bron och alla de fula broräckena instickade i allsköns färg och material. Ett härligt mjukt välkomnande till byn.