Färgglad
Hon med långa känsliga, fast också dementa tentakler går i taket på känsla. Hon "känner" att jag är trött och förbannad på henne och värnar in absurdum om sitt liv, i den lilla bubblan. Ett typexempel är när hon skrek till häromdagen då jag bytte soppåse och rensade upp bland det som skulle ut till sopstationen:
- GE FAN i mina sopor !
- Mamma, snälla svär inte åt mig.
- Ja men VA FAN har du här att göra. Åk hem till dina egna sopor om det roar Dig.
- Jo, jag ska det snart, när jag är färdig här.
- BRA. Och sen behöver du ALDRIG komma hit mer. För jag ska flytta! Långt åt helvete härifrån.
Nog har morsan haft sina sidor. Men det där språkbruket har sin orsak i nån slags felkoppling. Eller om det bara är henne katalysator i hjärnkontoret som är kaputt.
I en dryg vecka har hon haft uppgiften att "fixa" sin balkong. Dvs att torka av nån stol och bordet. Jag hade lovat fixa de tyngre insatserna som golvvård osv. Inget har blivit gjort. Hon har mest spottat och fräst så fort jag frågat.
Så idag frågade jag inte.
Idag inköptes utan tillåtelse stora finfina Pelargoner i ALLA grälla färger.
Såna färger som egentligen inte alls matchar varandra.
Exakt såna färger gamla i allmänhet och dementa i synnerhet älskar.
Gamla människor SKA ha färggrannt omkring sig. Mat med färg. Kläder med färg. Blomster med färg.
Och idag rann ilskan av mig.
Hon blev som ny för en stund.
Glad, pigg, lycklig.
Och pratade om färgerna hela tiden. Den rosa, den vinröda, den aprikosa, den cerisa, den knallröda. Och den knallblå Lobelian. Och de rikligt blommande Marguriterna. Tyckte jag inte att de var "fantastiskt snygga" ?
Medan jag skurade golvet gick hon in och plockade i vitrinskåpet.
Hon ville ge mig något värdefullt.
Några gamla glas ?
Eller ett kakfat ?
Eller varför inte en ljusstake ?
För att jag var så snäll...
Att min ilska släppte har föga med detta utslag av beundran att göra. Hon har plockat bland värdelösa värdesaker i många år och velat dela ut så att vi inte ska bråka om det en dag (vem, VEM bråkar om Pyrex ?). Nej, idag kunde jag sära på vem hon "var" och vem hon "är". Och, det är för sent att bli arg på henne från förr. På tok för sent.
Jag vill aldrig bli dement.
Jag vill ALDRIG krypa intill mina närmsta när de har hjälpt mig och viska "ska jag betala för det här".
Liksom att jag ALDRIG vill bli paranoid för att min hjärna kommer ihåg fel detaljer och blandar äpplen med päron.
Hoppas hennes fina balkong kommer att prunka och spraka av färg hela sommaren. Det kommer göra både henne och mig glad och kanske tillfreds.
Du är definitivt beundransvärd! Att du klarar av det! Du vet vad du utsätter dig för när du går dit, och om jag inte helt misstolkar, så gör det också ont. Men det var ju någon klok kommentar häromsistens, att man gör det för sin egen skull också, man ska leva med sig själv. Hoppas du kan hålla kvar insikten om förr och nu, och låta saker gå förbi som bör gå förbi!
Tina – jag har funderat på det där. Om jag sköter om morsan för min egen skull? Det kanske är så, men jag har trots allt haft tio års total avhållssamhet från henne tidigare och mådde inte alls dåligt åt mitt eget beslut. Och egentligen inte heller åt hur hon hade det då. Det var min bror som tyckte att jag skulle akta mig för framtida ånger. Att jag skulle titta till henne medan tid var. Och redan då förstod jag att vare sig hennes fysik eller psyke var intakt. Och det är egentligen själva anledningen att jag "finns" nu. Det är helt enkelt inte vare sig humant eller moraliskt försvarbart att låta sin egen mamma gå in i misär.
Hon har blåst liv i mig och jag har haft ett bra liv, trots allt. Och oavsett hur orättvis min uppväxt var på många vis, måste man tillskriva henne förtjänsten att det gått bra för både mig och mina syskon. Det är de första åren man formar sina avkommor. Hon måste ha varit rasande duktig på att knyta an till oss. Hon MÅSTE ha tittat oss djupt, djupt i spädbarnsögonen och hälsat oss hjärtligt välkomna så snart hon kom åt. Det måste ha varit hon som blåste livslust i oss. Det var också hon som sådde frön om ”hur” livet skulle tas om hand, trots sitt eget virrvarr. Och kanske, var det så att vi med dessa livsgåvor också tilldelades ansvarsfrågan för hur hennes ålderdom som utformas. I alla fall min. Jag tog ansvar för henne redan som liten flicka. Hon gjorde mig sån. Och med det blev jag hennes mest tajta på ett vis. Så tajt att jag är hotfull för henne och därför måste hon försvara sig. Ibland med elakheter för att hon kanske känner sig integritetslös.
Jag har dragit paralleller för mina syskon. Om man har en enbent nära anhörig så skulle man aldrig önska att det saknade benet växte ut för att man på så vis skulle få ett enklare liv tillsammans. Inte heller skulle man önska att den nära anhöriga med downs syndrom plötsligt skulle bli ”normal”.
Om jag väljer att se att vår mor har gjort efter sin egen bästa förmåga, blir det mycket lättare att acceptera hennes olater och elakheter. Och genom att ffa sluta hoppas på att hon plötsligt ska bli en önske och drömmamma, har jag mycket att tjäna. Hon gör vad hon förmår. På gott och ont.
Det är bara jag själv som måste ändra på mig. Jag ska försöka skriva om det lite då och nu. Säkert kommer fler bakslag och djupdykningar, men bergis är det nåt jag ska lära.
På min resa, mot Nirvana ?
