Det bor ett par katter i huset där min mamma bor. Den ena, en hona av rasen norsk skogskatt med namnet Stina går väldigt gärna in till henne. Och oftast tar hon balkongvägen.
De verkar trivas ihop. Katten kurrar och är som skogskatter är mest. Orädd, social, nyfiken och pigg. Och hon är i stort sett den enda angelägenheten min mor självmant pratar om. Varje dag ställs samma frågor:

- Vad heter katten?

- Agnes tror jag. Eller Margit. Eller är det Astrid?

- Nej, hon heter Stina.

- Ja, så var det ju.

Idag berättade hon att katten inte varit där på hela dagen. Och funderade på om det var för att hon inte fick nån mat? Jag berättade att jag köper två kattmatsburkar varje fredag och att hon även bjuds på tonfisk ibland. Och hon mindes för en sekund. Plötsligt skrek hon till, rakt i mitt öra:

- BRITTA!

- Vadå?

- Jo, nu kommer hon. Lilla fina kattan. Vi måste nog sluta. Jag ska se om det finns nån mat jag kan bjuda henne på. 


Vi pratade en stund till. Och jag frågade om ägarna vet att Stina går in till henne?

- Jadå, det har jag berättat för dem att hon gör. Men jag sa tydligt ifrån att hon inte får någon mat hos mig. Det är mina norrländska gener. Vi fick alla lära oss i norrland att man inte matar andras katter. De ska bara äta där de hör hemma.