Vi gick en liten promenad till affären, lillebror och jag.  Han blev sugen på jordgubbar. Jag lovade att vi skulle självplocka när de kommer till mig nästa helg. Hans behov av detaljer utmynnade i att vi benade upp vilket datum det handlade om och ganska snart kom vi in på ämnet midsommar. Eller i hans fall på: "morden i midsomer". Jag anade ett missförstånd och försökte förklara. Till ingen nytta. Den ena teorin om otäcka mördare före och den andra efter halkade ur hans mun. Det var blod och trasiga kroppar så jag rös.

Så kom vi hem. Och lagom när jag skulle öppna kylskåpsdörren för att plocka in det vi hade handlat, höjde han rösten och sa:
- Tänk om det ligger ett avhugget huvud därinne !?

- Men snälla lilleman. Vart får du det ifrån?

- Jo, det kan ha varit en mördare här. Och det kan stå en mördare i klädkammaren. Eller på toa.

Vi kramades. Länge. Och jag berättade om hur mörkrädd jag själv var som barn. Och hur skrattretande rädd den sen länge utflugne gossen var när han började bli stor. Ungefär i samma ålder som lillebror. Han fick beröm för sin rika fantasi, men också stöttning i att inte låta sig luras av den. Jag tänkte att han är i en period som går att beskrivas ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv.

Ända tills lillebrors pappa kom.
Och jag fick veta att en kamrat till boysen blev faderslös häromdagen. I en arbetsplatsolycka. Med rysligt mycket blod.

Vad är det för mening med det?
Arma familj.
Och kära lilla barn.