Smal
Att behöva se sin nakna mamma känns som ett traumatiskt hot.
Inte minst med tanke på att det ytterst noga skulle påpeka vad man går till mötes.
Men, att känna doften av sin mammas inkontinens är etter värre.
Särskilt när man vet att hon alltid gillat tvål.
Och ännu mer särskilt när man förstår att det är rädsla som får henne att avstå.
Så jag sa. Lungt och metodiskt. Utan förvarning. Och framförallt lite vid sidan om, helt utan ögonkontakt:
- Om Du tar av dig kläderna och går in i duschen, så ska jag hjälpa dig att skrubba ryggen.
Som hon gnodde.
Och som hon löddrade.
En blind skulle kunna ha sett att det var gott som tusan.
När jag sen blev följd till dörren steg hon fram, i rena fina ljusblå plyschkläder. Strök sig över kroppen och sa:
- Åh, vad jag känner mig smal och fin!
Freud skulle kanske kunnat förklara felsägningen.
Men är man dement tänker hjärnan ett och munnen säger nåt annat.
Det är det jag nu försöker fokusera på.
En dag i taget.
Och minst en duschhjälp per vecka, ska jag försöka mäkta med.
1000 kramar till en Airam från ett Jellon. Jag följer dig varje dag ska du veta. Skickar här en stor dos energi och kraft. Du är fantastiskt, kom ihåg det. En makalös kvinna som kommit att bli en god ansiktslös bloggvän någonstans där ute. Du skriver så himla bra, så starkt, osminkat och skönt. Och ofta får du mina tårar att trilla med allt som står mellan raderna. Sköt om dig!
Jellon - Oj, vad ska jag säga nu?
Det finns folk ( eller iaf nån enstaka) som ondgjort sig över mitt blogginnehåll. Det skiter jag i. Det här är min dagbok. Och i dagböckerna skriver man hemlisar, sånt man tänker och känner. Bloggdagböcker tillåts i de flesta fall att läsas av utomstående. Och passar det inte läsaren hoppas jag (numera) att de hittar sig nåt mer läsvänligt. Åren går så fort. Och jag inser äntligen att det är dags att ta hand om tiden. Min tid fylls med allehanda detaljer jag inte alltid trivs med - det delar jag med mig här - och använder på så vis Dig och några andra som sophink och bollplank. Jag befriar mig genom att skriva av mig det. Eller, förstärker en skön känsla på samma vis.
Du generar mig, men jag vet att det inte är meningen. Ibland är det ju bara sådär att man hittar soulmate:s vars bokstäver och tankeinnehåll passar. Du och jag är säkert lika. Lika många
iaf ;-) Och vi gillar inte hyckleri. Våra liv har prövat oss. Och lärt oss att det är viktigt att tala om när något känns bra och meningsfullt. För det betalar sig alltid. Och min vän, här kommer min "betalning": Du är min favvis oxå! Jag kanske inte gråter hos Dig, men jag beundrar såväl Dina ord som snygga design. Jag typ ser upp till Dig. Det Du - inte dåligt från en som mäter 181cm i strumplästen. Många kramar till Jellon från Airam
