Unni Drougge´s mustiga språk tilltalar mig alltid. Hon är
helt enkelt en av mina få favoritförfattare. En gränslös
person som i hemlighet och skymundan får min uppmärksamhet.

Men den här gången är jag tacksam att boken är färdigläst.
Visserligen grät jag de sista sidorna, men det var inte för
att den tog slut. Det var gråt av befrielse. Det var som
resultatet av en sann mental avslappning. Det var av 
tacksamhet att hon ätnligen gjorde sig fri och att boken
äntligen tog slut. Och jag kommer aldrig mer att läsa den.

Vet inte om jag egentligen alls förstår de misshandlade
kvinnorna mer. Men jag har definitivt mer kunskap och
insikt om Stockholmssyndromet. Psykologi när den är
som tokigast.

Och genom den här mycket läsvärda boken har jag nu
fått mer insikt i komplex och komplicerad psykiatri. Det är
nog lätt att  applicera psykopatologi på en snubbe som inte
alls har någon koppling mellan ord och handling, men jag är
inte alls så säker på att det alltid gömmer sig en totalt
känslokall personlighet bakom slika knytnävar. I min värld
ter sig Unni Drougge´s tyrann lika mycket åt det autistiska
hållet. Hennes så kallade pojkvän uppvisar ett duktigt
känslohandikapp. En ren underutveckling. Liksom man kan
misstänka henne för att lida bekräftelseanemi. Kanske den
värsta kombinationen i en kärleksrelation?

Han är en enkelspårig, tvångsmässig, och känslomässigt
underbegåvad liten skit som hon lockade fram kärlek
hos. En kärlek han älskade passionerat, men inte kunde förvalta.
Men, han lyckades med sin intensitet kärleksdroga henne såpass
att beroende utvecklades med första kyssen. Och från den stunden
strävade hon in absurdum att få uppleva det igen. Och igen.
Hon var stark, han var svag, men inte svagare än att han på
pricken kunde få henne att känna den styrka hon är byggd utav.
Och när hon var som mest såld i hans famn, tog han den ifån
henne. Lika effektivt som han väckte den starka magiska känslan.
Och ingen av dem märkte vad som pågick. Att mastodontprojiceringar
var deras vardag.

Sjukt javisst, men passionerade kärleksförhållanden är sällan
friska. Därmed inte sagt att det är friskt att man utplånar sig själv.

Jag sörjer verkligen med Unni Drougge´s kapade förnuft när hon
gav upp allt och alla som egentligen var hennes livselexir och jag kan
känna in hennes ågren för helt borttappat förstånd och intuition.

Det tar nog ett ordentligt tag innan även jag bearbetat denna psykiskt,
fysiskt, mentalt och sexuellt fullständigt omoraliska och oempatiska 
galenskap.