Jag har så vitt jag kan minnas aldrig stått upp och pinkat på min egen toa. Det kan ha varit nödvändigt någon gång på en allmäntoalett, eller vid resa till nåt tasseland, men aldrig hemma.

Ändå torkar jag pink varje vecka.
Andras pink.

I mitt hem är det kontinuerligt sex olika herrar som med urtydliga bevis står upp och urinerar. Fem av dem trots att jag förbjudit det bestämt. Tre av dem gör det mycket ljudligt - som om de hade nån av brandkårens akutslangar med sig.

Vet inte alls hur jag ska slippa detta pågående äckel.
Hur kommer det sig att den som står upp och pinkar, både i vattnet och på porslin öht kan tro att det går omärkt förbi?
Varför fattar de inte att det blir microsmå droppar som liksom tapetserar både toaporslin, toasits och all annan yta omkring?

Att småfolk inte vet vad en sån toastädning doftar är försvarbart, men de större....?

Jag vill ha samma pondus som Marie-Louise



Och jag vill ha hennes UV-lampa.
Då skulle jag minsann vakta på alla och envar.
Och så snart de varit där med sin stråle, skulle jag ta honom i hampan, och med lampans hjälp påpeka vart han hade pinkat, oxå. Dessutom skulle den som bevisligen skvätt ner min toa, själv få skura med skarpt, trasa och borste.

Det skulle nog funka.
Om, om inte fanns...