Pratar med den gamla i telefonen.
Hon minns, att hon inte minns.
Och tycker det är både jobbigt och tråkigt.

Med grannarna tycker hon inte att det spelar nån roll.
- "Till de kan jag ju ljuga"

Det som hände förr tycker hon är lättare att komma ihåg.
- Då har man bättre detaljer att minnas.

Och så börjar minnesberättelsen om katten som fick ungar.
Hon vill att jag ska minnas. Och påminner om mina syskon.
Vart vi bodde. Och hur det såg ut däromkring.
Saken är bara den, att det inte är mig hon berättar för.
Hon berättar för ett av mina syskon. Som inte finns längre.

Fast, berättelsen är från min tid.
Jag var med när den där kattan fick sina ungar.
Men hon minns nåt annat.

Och hon minns definitivt vad som hände med både
kattan och hennes ungar.

I tre olika varianter.
En ny för varje gång den närmar sig slutet.
För att liksom börja om igen.
Och det är rena fantasierna alla tre.

Det definitiva slutet på storyn kommer inte förrän
hon blir pinknödig och ropar "hejdå".

Och låter telefonen ligga med öppen linje på köksbordet.

Jag måste åka dit.
Om jag minns det...