Personlighetstecken
Köpte den gamla lite nya sommarkläder.
Åkte dit.
Sköljde ur och packade ihop sura mjölkkartonger.
Bar ut en veckas illaluktande sopor.
Rafsade av det värsta på golvytorna.
Handlade och bar tre tunga kassar.
Hämtade piller på apoteket.
Torkade ur kylen.
Packade in varorna.
Snitsade till tanten.
Såg till att det kom trutvalla på läpparna.
Tog ut henne enligt önskan till trädgårdshandel.
Drog i rullatorn så att hon skulle gå.
Matade henne med glass och fika.
Valde blommor åt henne.
Skjutsade henne till ännu ett ställe.
Och som tack för den här heta och intensiva fredagseftermiddan som milt sagt gick i dagsverkets namn:
fick jag återigen höra:
- Du har då alltid varit så oempatisk.
Hmmmmm en stor varm kram till en helt fantastisk dotter. Sköt om dig!! Din bloggvän Jellonet
Jellonet - så gott! Det kommer en liknande, på returen ;-)
Borde inte kommentera det här, för det du skriver väcker alla mina dåliga samveten till liv för att sedan i din sista mening göra mig så in i bängens arg och ledsen och allt det onda sliter och drar i mig och jag vill bara gråta och skrika!!! Och man blir ett litet barn igen och det man skriker är; titta vad duktig jag är, nu måste du ju älska mig! Men inte faan gör hon det.....
Borde inte kommentera det här, för det du skriver väcker alla mina dåliga samveten till liv för att sedan i din sista mening göra mig så in i bängens arg och ledsen och allt det onda sliter och drar i mig och jag vill bara gråta och skrika!!! Och man blir ett litet barn igen och det man skriker är; titta vad duktig jag är, nu måste du ju älska mig! Men inte faan gör hon det.....
Det är inte lätt med di gamle alltid.
Man kanske får tänka som så, att det man gör, gör man lika mycket för sin egen skull. För att det är man själv som ska leva med sig ett bra tag till, och leva med de val man gjort. Även om man inte får minsta tack.
(Var det där överhuvudtaget begripligt?? ;-) )
Men nog hade det varit roligare med lite tacksamhet.
Du är en superdotter! Kram på dig!
Tina - Har kommit förbi det där med att fortfarande önska mig det jag tror är mammakärlek. Tio års separation och lite terapi hjälpte mig på vägen. Men det plågsamma jag inte gjort mig fri ifrån är hennes projiceringar. Hon biter sig fast som en fästing - och jag får "borrelia" gång på gång. Trots att hon inte förtjänat det och trots att jag vet utgången går jag henne till mötes stup i kvarten. För att jag själv är nöjd som dotter antagligen....
Astrantia - för precis så är det väl. Att jag gör det för min egen skull oxå. Så som jag skulle vilja att andra gjorde för mig...
Kramar för Era goda tankar och handlingar. / Airam
