Det fanns en tid då jag gick upp i julförberedelser som om världen, livet och allt stannade upp. Jag bar mig åt som om ingenting annat hade någon betydelse. Och det hade det ju inte heller då, inser jag nu. Det var mitt eget självförverkligande med att bli etter värre präktig och kokett som var viktigt. Som om alla gjorde så. Det var som en slags falsk norm jag levde upp till. Och jag trodde nog att alla kände detsamma som jag. För jag kände ju. Pirr och förväntan. Och det skäms jag för idag. För att jag inte hade bättre att tänka på...

Idag och sen x antal år sedan, känns det noll. Helt osentimentalt. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre.

Visst tycker även jag att det är rart med extralampor i fönstren när hösten är kolsvart, men jag lider istället för att mina snygga nyinköpta lampor måste flytta ner i källaren. Och egentligen så lider jag nog över att inte kunna göra som jag vill - dvs strunta i alltihop. För mig fyller detta fixande o trixande ingen funktion alls. Jag gör det för andra... och för att jag tvingas i.o.m den tradtition jag lever i.

Åtta julljuskällor är nu tända vid mina bopålar. Åtta eländen som kostar plats och energi.
När jag själv allra helst bara skulle vilja ha ett litet fågelbord att titta på. Det vore förverkligande det. Att få mata och underhålla de som aldrig nånsin får ett överflöd.