Så har man då rensat tårkanalerna.
Kommunala musikskolans avdelning för barn med
funktionshinder spelade upp sin höstkonsert med
både instrument, sång och uppträdande.

Lillebror var så himla duktig.
Ensam med fiolen och med fröken som kompade på
gitarr spelade han först en vals och sedan sin absoluta
favorit: An der Freude. Felfritt såklart. Och mycket fint.
Och han var så stolt, så som bara en elvaårig violinist
kan vara.



När sedan ett gäng med diverse ganska svåra handikapp
stämde upp med Dierdes Samba trodde jag att bröstkorgen,
svalget och ögonen skulle brista på mig. Visste inte ens om
jag skulle kunna sitta kvar. Det var gråt av beröring, men gråt
som var så stark. Och så många tårar. Och det blir liksom
värre med åren...
Solisten, en flicka med down syndrom sjöng den svåra
texten som om hon aldrig hade gjort annat och hon såg väldigt
lycklig ut. Liksom de andra, som spelade på sina taktfasta
småinstrument och sjöng med i valda strofer. Tänk att ha det
så svårt och ändå vara så glad och lycklig i stunden...

Eller att kunna, när man är tonåring och älskar heavy metal:
plötsligt vända sig om till publiken och från hjärtat utbrista:
- Åhhhh, vad mycket snygga tjejer det är här ikväll - jag måste
få kramas!