Det är aldrig särskilt skoj att liksom upptäcka sig själv när man minst anar det.
När man speglar sig så är det ju nåt särskilt man speglar: håret, ögonen, ryggen. Men så händer det där att man plötsligt får syn på nån man känner igen, i ett skyltfönster eller två. Nån man inte alls trodde såg ut precis så. Antar att det är en slags förvsarsmekanism. Som räddar oss att vilja fortsätta på inslagen bana. Om man hela tiden var medveten om precis så illa som ens egna kritik tycker att det är, skulle man kanske bli galen av oro och olust.

Idag var dagen D.
Den dagen, då tuttarna för första gången har plattats ut i alla sina kvadratcentimeter.
Huden är kroppens största organ. Den uppskattas vara omkring 2 kvadratmeter med alla sina lager...



Först blev jag placerad i ett bås. Bokstavligt talat. Med krokar för kläder och en stol att sitta på. Jag blev ombedd att låsa in mig och att klä av mig på överkroppen. Och sitta ner, på karmstolen. Som visade sig stå mitt emot en helkroppsspegel ...  Så vad såg jag då?
Mig själv i helkroppsformat såklart. Och hur ser man ut när man sitter sådär frysande framåtlutad och inte vill. Och, kanske framförallt: hur ser tuttarna ut !?

Hur avlånga får de lov att vara !?

Nästa trauma lät inte dröja på sig.
Tuttarna plattades ut till oigenkänlighet. Mer och mer...
Det gjorde inte nämnvärt ont. I kroppen alltså. Men medvetandet fick sig en törn som är mycket svår att beskriva. Jag visste inte att just tuttarna utgjorde så stor procent av den där hudytan.

Och jag visste definitivt inte att min hud, i just det området är så stort,att den skulle kunna räcka till att klä om hela min öronlappsfåtölj ....

Måste förtränga. Ikväll får det bli en G&T.
Eller två.