Bild lånad


När mitt liv är färdiglevt vill jag inte att det ska finnas en särskild plats efter mig. Inte efter nån annan heller för den delen. Jag hoppas hela jippot förbjuds. För egen del är det nedskrivet. Och det enda man kan göra är att hoppas på respekt.

Förresten finns det inga efterlevande som kommer att känna den pressen efter mig...
Och det är väl därför jag känner detta med gravvård som ett ödets ironi. Jag sköter om familjegraven. Sedan arton års ålder. Inte alls för att jag själv vill, utan för att vi har en sådan tradition i det här samhället. Det är vad man bör göra.

Man -  det är tydligen jag...

Som att klä gravarna med gransris, krans och lyktor för hundratals kronor. Och tillomed få höra Frälsis elvamannaband spela psalmer på kyrkogården alltmedan kyrkogårdsförvaltningen bjuder på kaffe. Folk träffas och babblar som om det vore nåt slags mingel. Och jag misstänker skarpt att de som bor i närheten, på kvällen lätt kan missta kyrkogården för att vara en cirkus med alla upplysta ljuskällor.

Nä, gravar borde avskaffas.
Snarast.