Det går i cykler för den tossiga morsan. Demensutvecklingen.
Och det är sorgligt. Mycket sorgligt.

Jag for dit idag.
Hade enligt tydligt önskemål köpt "bolagsglögg" och pepparkakor och levererat redan igår.
Vi skulle adventsfika och jag hade med mig lite godsaker förutom matlåda, kroppslotion,
clementiner och några varor som stödinhandlades efter vägen.

Hon undersökte noga varje kaka i burken genom att ta i dem alla. Och provsmaka en del.
Hon öppnade matlådan och åt dillkött med tillbehör kallt. Med sked.
Hon fick i sig två clementiner.

Men något fika kom aldrig på tal.
Hon kritiserade mitt utseende och frågade om jag inte förstod att jag såg ut som en häxa i håret?

Och så pratade hon norrlandsbondska.
Och skrattade.
Mätt och nöjd.

När jag skulle gå efter ett par timmar blev hon orolig. Hon såg rädd och ensam ut.
Och frågade om hon skulle följa med.

- Eller ska jag komma senare?

- Vart ska du?

- Ja, hur ska vi göra med skinkan och alltihopa. Hinner vi? Hämtar du mig sen?

- Mamma, tror du att det är jul nu?

- Ja, är det inte det?

- Nej, det är bara första advent. Det är långt kvar till jul ännu.

- Men, va´ fan har du inte sagt det för! Varför låter Du mig tro så tokiga tankar!?

Hela hennes resa har gått i cykler.
Eller så händer det saker jag inte vare sig vet eller förstår.
Hennes koma idag kan möjligtvis bero på att paketet med pepparkakor som inhandlades
igår var länsat idag. Fyra stackare kvar bara.

Men oxå det är ju ledsamt...