Blev plötsligt så berörd.
Och ledsen.

Men vad hjälper det...

Jag lovar istället att skratta när
tillfälle ges. Ordentligt.

Får man skratta på kloster?

Hur som helst så tilltalar själva tillbedjande
objektet mig mer där. Jungfru Maria känns
mjukare, och vänt moderlig...



Och så har de så vackra symboler.
Tja, varför inte bli religiös.
Det finns ju nattvardsvin som oxå lättar
upp.

De har ju i alla fall en del stiliga gubbar att
titta på. Och kanske fantisera om.

Jag slutar själv aldrig fantisera om den
hopplöse father Ralph... som var rätt snuskig.
I katolikernas anda...



Om inte annat kan vi skratta åt det.

Eller åt lyckan att hitta nånting, vad
det nu är...

Tro på skratt ska vi trots allt omge oss med.
Det lovar jag.