Den gångna veckan har varit den rörigaste i mannaminne på mitt arbete. Vet inte riktigt varför, men förlitar mig på att nästa blir lindrig, istället. Vad jag tänker på är allas vårt eget ansvar i hur vi själva blir bemötta. Och då särskilt mitt förstås. Jag brukar nästan aldrig "ladda" inför en ny arbetsvecka. Söndagar är alltid hyggligt vänliga mot mig. Nästa veckas stress börjar inte förrän jag stiger in på jobbet måndag morgon.

Förutom idag

Tänker ingående på mitt eget ansvar att kommande dagar inte förblir som de föregående.
Ilskan och irritationen jag nu lagt ner på alla människor som säger "du kan väl bara göra det och det" när de fått mig och min tid av en helt annan anledning, är kanske inte deras eget fel. Det kanske är jag som bjuder upp till dans...

Precis som jag också bjuder upp till dans med allt det där nonsenspratet som tär. Och alla ändlösa diskussioner med neuropsykiatrin. Liksom alla hjälplösa, alla katthår, alla utspel och förbannelser.

Det är inte folk som betalar för min tid som ska kritiseras.
Det är hur jag själv förhåller mig till dem.
Och allt annat.