Den underbare ögondoktorn som befriat min gamla tossiga morsa från gråstarr, sa att det är läkt och färdigt först om två månader och att glasögon inte skall provas ut förrän då. Jag frågade om hon kunde tänkas vara hjälpt av glajjer från macken under tiden. Han svarade lite tystare att det var ett bra förslag. Jag skulle köpa henne flera par och sen skulle vi nöja oss med det. Han tyckte det var en smula onödigt att köpa glasögon för 6-7000kr. Antar att tossigheten var genomskådad i kubik.

Idag inköptes görfräcka glajjer i grönt. Tjocka som värsta cocacolabottnarna.

Som hon fingrade länge och väl på, innan de kom på näsan. Tumavtryck på glasen är bara förnamnet.
Och så sattes de på. Bara för att åka av lika fort. Och överräckas till mig.

- Du kan väl prova dem och säga hur de känns...

- Mamma, jag skulle inte se igenom glasen ens. Det är Du som ska ha dem.

- Jamen, känn bara efter hur de sitter.

- Vi har ju inte samma skalle mamma. Det är på Dig de ska passa.

Och så höll vi på. Tills jag stoppade ner dem igen. Idag var en sån dag. En dag som inte alls fungerar. Inte på nåt vis.
Kassarna med veckohandlingen plockade hon upp och la precis överallt där det inte skulle vara. Torrvaror i frysen och mejerivaror på bänkarna. Och varje produkt kommenterades som om vi båda hade överraskats med presenter:

- Titta här får du se, vad kan det här vara?

Usch, jag blir både lessen och förbannad.
Ledsen för hennes skull och förbannad för att jag på nåt vis måste vara mamma till min mamma.
Man skulle ju kunna fundera på varför jag inte ser till att samhället i stort och kommunen i smått får ta hand om min tossiga mamma. Det har jag ett enkelt svar på. Hon är inte lika tossig varje dag. Somliga dagar är hon fortfarande relativt redig och orienterad. Det är inte adekvat att söka annat boende för den som bara missar vilken dag det är. Men, hon vet inte vad hon behöver få hemhandlat och det ligger inte i hemtjänstens intresse att klura ut sådant själv. Inte heller att laga mat, dammsuga, putsa fönster, frosta av frysen, skaka mattor och städa av balkongen eller sitta ner för lite samkväm med fika. De gör bara småplock. Bär ut matlådor till den som vill ha och köpa. De handlar risfrutti, färdigstekta pannkakor och bonbons. Och de diskar...

Jag behöver avlastning med grovgörat och det utbudet finns inte. Diska kan hon fortfarande. Och värma sig lite mat. Men hon vet bara att hon behöver handla ett par mjölk och en grädde. Och hon är förbannat ensam. Så ensam att det kärvar ihop sig i hennes skalle var och varannan dag. Det är så ledsamt...

Angående glasögonen såg jag en koppling mellan små barn som för första gången i sitt liv upplever när en kroppsdel "sover". Då brukar de uppmana andra att känna hur det känns. Ungefär så som min tossiga mamma ville att jag skulle uppleva hennes eventuellt nya glasögon idag. Och jag sa det också till henne.

- Ja, men då kan man inte vara sådär sträng och säga att det inte funkar.

- Men mamma, du är ju inget barn. Du blir 80 bast nästa gång.

- Jo, men jag känner mig som ett barn...