I många år roade jag mig med keramikkurs på kvällstid en gång i veckan. Redan vid uppropet klargjorde jag för att min närvaro där handlade om att jag skulle dreja. Bara dreja. Hela kollektioner minsann. Och det gjorde jag. Inte sånt som skulle duga till annat än att stärka min egen förträfflighet, men det var ju nog så bra.

Så lät jag mig till slut övertalas att arbeta med leran på annat vis. Utan drejskiva. Och det var skoj. Visserligen blir det inte så snabba resultat som när man tar till maskineriet, men det stimulerade en annan ådra inom mig. Krukan som hade knåpats fram under flera lektioner brändes på frökens inrådan i en vedeldad tunna på gården. Och finishen blev unik. Ingenting kan förbestämmas, man får det man får.

Så hamnade den hemma i ett fönster. Med en växt. Ihop med en nyfiken katt. Då: den unge smärte herr Lakrits. Han skall dock inte beskyllas för nåt annat än just den krukan. Vare sig före eller efter har han så mycket som snuddat vid något i fönstren. Men då, gick den handgjorda och specialbrända krukan i tusen bitar.

Den limmades. Soppåsen som alternativ fanns och finns inte.
För nu är det så att jag 8-10 år senare själv haft samma kruka i golvet. De limmade bitarna höll, men två piggar gick rakt av. Den står på tork. Jag tror det ordnar sig den här gången också. Och eftersom den är så olik med skiftningar åt alla håll, så syns det nog inte sen heller....